Man måste våga vara nyfiken

God man är en särskilt utsedd person som hjälper någon att förvalta egendom och bevaka rätt om man själv saknar förmåga att tillvarata sina intressen. Björn Ericsson är en god man på fler sätt än så, i och för sig, men just här handlar det om den typen ovan beskriven.

Så vad är det viktigaste, tycker du, om man funderar över att vilja stötta ett ensamkommande flyktingbarn? Det glittrar till i den vakna blicken, han låtsas fundera en kort sekund, men sen kommer det blixtsnabbt:

Man måste våga vara nyfiken.

Och nyfiken har han varit i hela sitt liv, säger han. Från det att han som nyutexaminerad gymnastiklärare landade i vår kommun efter att ha vuxit upp i det lilla samhället Västanfors, i Fagerstatrakten; och än idag, då han som närmast anhörig till en ung nysvensk, får lära sig massor om både inre och yttre världar som han inte känt till tidigare.

– Man ska nog mer se sig själv som en guide till vuxenlivet i det här uppdraget, än någon som skall bestämma en massa saker. Det handlar ju ändå om att hjälpa en ung människa att bli stark i sig själv och kunna fatta egna och bra beslut. Det blir ju svårt om man inte fått öva upp
sig innan 18-årsdagen.

Barnen växer upp väldigt fort

Björn berättar om hur svårt det samtidigt kan vara, att få de här barnen att tillåta sig själva att vara just det,eftersom de varit med om saker som gör att de växer upp väldigt fort. Alldeles för tidigt.

– Det är därför det är så viktigt att vara nyfiken, understryker han igen; man måste ta reda på vilken resa just det här barnet gjort, och vad just den behöver få stöttning med. Väldigt ofta handlar det just om att också få lära sig att leka igen, gärna genom idrotten eftersom det är det naturligaste, säger den gamle gymnastikläraren.

Hårtotten på handbollsplan

Det är med mycket kärlek i rösten han talar om just sitt ensamkommande flyktingbarn och hur de första gången träffades, just på en handbollsträning.

– Jag såg att han behövde få lite instruktioner och gick fram och försökte säga något, när en kompis till honom sa att jag måste prata engelska.

– Efter sommaruppehållet såg jag honom igen och gick fram och sa något på engelska som jag lärt mig. Men då svarade han, på flytande svenska:

– Tala svenska med mig, jag föredrar det!

Det svenska systemet

Björn berättar om hur han mer och mer fick insyn i hur den här lilla killen ofta hamnade i kläm i våra svenska, ibland ganska obegripliga system, inte minst när det handlar om sjukvård. Men
tack vare Björns engagemang fick hans ensamkommande flyktingbarn den operation han behövde och idag är han helt återställd igen.

– Vi får inte hantera några av våra uppväxande unga på det viset, säger han med ett plötsligt allvar i blicken. Och det var i samma veva han satte sig ned och pratade med fru Inger om att bli något mer än bara en tränare för den här killen.

Viktigt att ha familjen med sig

– Ja, det är viktigt att man har familjen med sig, understryker Björn, för det är ju verkligen en ny familjemedlem som kommer in i våra liv. Men ännu viktigare är det att ha en familj att dela allt det här med, också när det gäller den roliga biten i det här extraföräldraskapet. För så mycket som vi fått genom vårt ensamkommande flyktingbarn i både kunskap och upplevelser – det kommer vi aldrig att kunna ge honom tillbaka!

Det svåra är att passa några telefontider

Men som den ständigt förbättringssökande organisation kommunen ska vara, så kan vi inte missa möjligheten att få veta om det är något vi som kommun kan göra bättre, för att underlätta för fler att vilja ställa upp som gode män eller kontaktpersoner för våra ensakommande flyktingbarn?

Björns förslag kommer lika snabbt som det är enkelt: det skulle finnas ett telefonnummer som man alltid kunde nå socialtjänsten på, oavsett vilka arbetstider man själv har på sitt jobb.

– Ja, säger Björn Ericsson och skrattar när vi ska sammanfatta vår lilla pratstund: det kanske inte var det man trodde, men det svåraste med att vara extrafamilj åt ett flyktingbarn, det är att behöva passa telefontider!