Vaggeryd och Skillingaryd var centrum för åkdonstillverkningen i Sverige

För hundra år sedan blomstrade tillverkningen av hästdragna åkdon, slädar och kälkar i och omkring dessa båda orter. Via påkostade kataloger nådde man kunder inte bara i Sverige utan också utomlands. Vaggeryd och Skillingaryd var det tidiga 1900-talets motsvarighet till dagens Hisingen och Södertälje.

Text och foto : Lars Klingström/Skogshistoriska Tidender

Det finns flera förklaringar till varför man i flera av socknarna runt Vaggeryd och Skillingaryd tidigt började med åkdonstillverkning. I sin avhandling ”Där hjulen alltid snurrar” från 2004 konstaterar Elin Ljungqvist att en stor del av jordbruksmarkerna i den här delen av Sverige är magra vilket födde ett behov av binäringar. En resenär hade redan i början av 1700-talet noterat att det här fanns ”en myckenhet av smeder som beslå vagnar”.

Närheten till gruvan i Taberg, sjömalmsrika sjöar och djupa skogar gjorde att det etablerades flera järnbruk och hamrar här. I Hushållnings­sällskapets berättelse till Kungliga Lantbruks­akademien 1850 står det bland annat att:

 – Det är nog en ganska precis beskrivning av verkligheten vid den här tiden, säger hembygdsforskaren Bernt-Ola Hugosson från Skillingaryd. Mycket tyder på att bruken och hamrarna blev läroplatser för befolkningen. Och här är genuin skogsbygd, så träkunnandet hade man redan. Det växte upp små verkstäder lite varstans där man hantverksmässigt tillverkade åkdon. I de allra flesta fall var det säkert något man gjorde vid sidan av jordbruk, kolning och körning. Intäkterna var inte stora men varje bidrag var viktigt för dem som lever på marginalen.

Bernt-Ola Hugosson har ägnat många år åt att dokumentera åkdons- och hjultillverkningen.

– Det finns många fantastiska historier bevarade om människor som på det här sättet drygade ut sina inkomster. Ett exempel är torparen Johannes Andersson, född 1805. Han levde med sin familj på ett torp som gemenligen kallades ”Litenas”, på grund av att Johannes var ovanligt småväxt. Han hade lärt sig till smed och började tillverka både vagnar och hjul. Men att sälja dem i hemtrakten var inte lätt eftersom det var många som ägnade sig åt samma sak. Istället hjälptes han och hustrun Kajsa åt med att själva dra de färdiga vagnarna de cirka tio milen till marknaden i Växjö.

Sedan Vaggeryd och Skillingaryd nåtts av järnväg år 1880 gick åkdonstillverkningen in i en ny fas. Från hantverk till en mer industriell skala. Järnvägsförbindelsen var skälet till att Johan Magnus Thulin flyttade sin åkdonsfabrikation från Hillerstorp till Skillingaryd. Samtidigt etablerade sig järnhandlaren Oscar Ljungbergh som tillverkare av åkdon på samma ort. I Vaggeryd etablerades Alexius & C. J. Anderssons vagnfabrik och C. Svenssons smedja, senare namnändrad till Waggeryds vagnfabrik. Därutöver fanns flera mindre tillverkare. Alla drog de nytta av det hantverkskunnande som fanns i de kringliggande bygderna. Det handlade inte bara om hjul, träkomponenter och smide utan också om skinnberedning, textilier och målning. Man anställde folk till sina nya fabriker och slöt avtal med småföretag om komponenter. Rejäl fart på tillverkningen blev det sedan elektriciteten nått denna del av Småland i början av 1910-talet och man inte längre var beroende av enbart vattenkraft. Det gjorde att allt fler tillverkningsmoment kunde mekaniseras med nya och effektiva maskiner anskaffas.

Många tusen åkdon i en uppsjö av varianter lämnade Vaggeryd och Skillingaryd varje år. Försäljningen sköttes via flera hundra sidor tjocka, och rikt illustrerade kataloger som distribuerades till återförsäljare och kunder runt om i landet. Sortimentet av olika åkdon var enormt. I Ljungberghs katalog 1922 fanns inte mindre än 86 olika vagnar och kärror. Därutöver mer än 40 olika typer av slädar och kälkar. Allas egenskaper beskrivna i närmast översvallande ordalag.

– Storhetstiden inträffade under det tidiga 1920-talet, säger Bernt Ola Hugosson. De allt fler bilarna gjorde därefter att efterfrågan på hästdragna åkdon började minska.

Främst var det de finare åkdonen som tappade marknad, de vars kunder i stor utsträckning utgjordes av förmöget folk på landsbygden. Men också för godstransporterna från järnvägsstationerna och för att köra mjölk till mejeriet eller säd till kvarnen tog lastbilarna över allt mer. I städer och tätorter hade hästdragna åkdon och vagnar i slutet av 1920-talet helt tappat sin tidigare dominans.

Åkdonstillverkarna i Vaggeryd och Skillingaryd upplevde en kort uppgångsperiod under senare delen av 1930-talet, sedan man satsat på vagnar med gummihjul. Sådana hade stor lastkapacitet och användes för kortare transporter på landsbygden. Dragna av de allt vanligare traktorerna var det ett ekonomiskt alternativ till lastbilstransporter.

På 1940-talet var de hästdragna åkdonens guldålder definitivt över. Men i Vaggeryd och Skillingaryd fanns det yrkeskunnande som byggts upp under så lång tid kvar. Här fanns inte bara smideskunnigt folk utan också snickare, målare, sadelmakare och flera andra specialiserade yrkesgrupper. Några av vagnstillverkarna förvandlades till karosserifabriker. På inköpta chassin tillverkades bussar, lastbilar, brandbilar och butiksbilar av den typ som blev vanliga på landsbygden vid mitten av 1900-talet. Det växte också fram möbelindustrier och företag som arbetade med järn och smide.

– Att det inte växte fram någon bilindustri när det började gå utför för åkdonstillverkningen, beror nog på, som Elin Ljungqvist konstaterar i sin avhandling, att vagnsarbetarna främst var snickare och hantverkare av mångahanda slag och inte plåtslagare, säger Bernt-Ola Hugosson. Men utan tvekan kan vi konstatera att det var den flerhundraåriga åkdonstillverkningen som lade grunden till den senare så starka industriella utvecklingen i dessa från början så karga och fattiga skogsbygder.